jag försöker intala mig själv att detta var den bästa utvägen och jag försöker låta det vara så, men någonstans så känns det så fel och falskt. jag kommer på mig själv flera gånger med att tro att det är en enda mardröm, att någon ska väcka mig och det ska bli som vanligt. vi var ju oskiljaktliga, inget skulle få förstöra oss. ändå står vi nu på varsin sida och allt är förstört, vi är inte längre starka tillsammans utan får stå på egna ben. jag vet det kommer ta tid att smälta detta och förstå att det aldrig kommer bli som det var. men hoppet är väl som sagt det sista som lämnar än och mitt hopp verkar leva upp till det. ingen kommer kunna ta din plats eller betydelse som du ändå hade/har i mitt liv, trots allt sårande och bråk. jag var inte redo att stå på egna ben än, jag var inte redo att vara utan dig..
som varje eviga jäkla år går jag in i en höstdepression.. jag är ingen höst/vinter människa och vet så väl om det, men ändå så lyckas jag varje år att bli lika jäkla deprimenad när det börjar bli kallt ute och soltimmarna blir allt färre. visst det är super mysigt att ligga inne i sängen och mysa när snön faller utanför, men när man väl ska ut då? hur roande är det.. nej usch. jag vill ha tillbaka sommaren och må sådär bra som jag gjorde då. jag kan sitta i timmar och kolla igenom sommaralbumet och inse vilket underbar sommar jag verkligen hade, hur mycket som ändå hände och hur mycket minnen jag har med mig. jag får nog säga att, sommare 2011 var bästa sommaren någonsin!
jag har en så underbar resa att se framemot i december och jag har så mycket annat underbart att fokusera på, så NU ska jag bota min höstdepression och faktiskt göra det jag lovade mig själv redan i augusti, att ha en bra höst och vinter. så med detta ska jag slå en pling till min käraste och sen sova som en stock.
best friends are people who make your problem their problems. just so you don't have to go through them alone.
förprogramerat inlägg #3
Elin Alexandersson, tänk att vi känt varandra i nästan 12 år och allt vi gått igenom. När vi var små och tjaffsade och bråkade om allt, var avundsjuka på varandra och allt var det var. Men när du sen bytte skola och vi i princip tappade kontakten helt men så för 3 år sedan när vi började konfirmationen tillsammans så ändrades allt igen och vi har hållt ihop sen dess. du är verkligen min allra bästa vän och det finns inte ord för hur mycket jag värdesätter dig i mitt liv. trots att vi kan bråka och tjaffsa ibland så vet jag att det bara gör oss starkare och jag vet att oavsett vad så kommer jag inte släppa din hand, för tillsammans är vi som starkast! Vi har delat så sjukt många fina stunder tillsammans, och alla dem är stunder jag ser tillbaka på och inser vilken underbar vän jag har och hur hysteriskt kul vi har tillsammans. Vi har delat både jobbiga och bra stunder ihop, men det finns ingen jag hellre hade delat dem med än dig. du är min klippa, dig kan jag alltid luta mig mot. du är min stjärna, du leder mig när jag är vilse. du är min hjälpande hand, du finns alltid där för mig. du är min sol, du får mig alltid att le. du är min detektiv, du ser om nått är fel och du är min andra halva, du gör mig hel. jag älskar dig gumman och jag är så glad att jag har dig, tack för allt! ♥
för jag får ingen ordning på varför jag ibland känner den där obotliga saknaden av dig. fast du nästan bara sårade mig på vägen så var det något med dig som inte går att få bort från min näthinna. det var något med det där leendet som tycks få mig tappa balansen när jag ser det, ditt sätt att vara du på som egentligen är en ren idiot men som tycks ha fångat mig fullständigt. trots att du sårade varenda cell i min kropp och trots att du fick tusentals tårar att rinna från mina kinder. du fick mig tvivla på mitt egna liv, på mig själv och på min princip att aldrig ge någon min tillit, men trots allt du gjorde varför står jag då här nu och min famn bara skriker efter dig? dem sträcker sig ut i varje lite cell i min kropp och jag vet inte vart jag ska ta vägen med allt. det gör ont att veta att du valde henne före mig..
